Min studentbal detta året var en av dem bästa dagarna i mitt liv. Hela min underbara klass var tillsammans och alla var väldigt fint uppklädda. En av anledningarna till att den kvällen blev så lyckad var min grymma baldejt Fanny Roos. Fanny är en av sveriges bästa kulstötare och en god vän till mig. Jag frågade Fanny om hon ville gå med mig eftersom att jag vet att hon är van vid nya situationer och har inte några problem att prata med nytt folk. Och hon gjorde det mycket bättre än vad jag trodde. Jag kanske lämnade henne lite väl mycket ensam ibland, men då fanns det alltid någon hon gick och pratade med. Hon var i alla fall ett väldigt bra sällskap och jag ångrar verkligen inte att jag frågade henne som dejt. 

Men Fanny är inte bara en god vän och baldejt. Hon är en fantastisk idrottare. Hon ar den där speciella av och på knappen som krävs för att bli riktigt duktig. När hon tävlar slår hon på knappen och går in tävlingen till 100% men när hon inte tävlar slår hon av knappen och kan vara hur chill som hellst. Det bästa med Fanny är att hon är så lojal och inte kaxig på något vis. Man kan prata med henne om tävlingar och gratulera henne utan att få några stöddiga kommentarer tillbaka. Det tycker jag gör henne till en ännu bättre idrottare.

Men det absolut bästa med Fanny är att hon är en jävel på Snapchat!!!  

Länge leve Snapchat!

Jag är framme! Jag är i Falun och har hittat min nya lägenhet. Dem senaste dagarna har spenderats med mina föräldrar. Vi har åkt runt i stan och kollat in lite olika områden som verkar najs. Lugnet kommer absolut att bli mitt favoritområde här i Falun. Det är där skolan ligger men de är inte det viktiga utan idrotten. På Lugnet finns allt. Friidrott, Cykel, Skidor, Bandy och en riktigt god lunchbuffe :D

Falun är en lite mindre stad än Växjö, men den känns alldeles lagom. Stadskärnan är mysig och man har ganska nära till allting. Bojsen Beach ligger ju bara några hundra meter ifrån lägenheten tex. I kommande dagar ska jag utforska ännu mera, jag ska kolla in stadens butiker och se om det är något att ha.

Men idag var en sorglig dag på sitt sätt. Idag lämnade mina föräldrar mig ensam kvar i Falun och åkte hem till Växjö igen. Jag har aldrig varit ifrån dem i mer än max två veckor typ. Nu ska jag bo ensam ifrån dem ett bra tag. Visst jag kommer komma hem, men det blir ju inte varje helg direkt. Det är i sånna stunder där man tar farväl där den äkta kärleken visar sig. Jag mådde inte bra när dem hade lämnat mig. Jag kände mig väldigt väldigt liten och ensam. Under dagen blev de sakta bättre och bättre. På kvällen blev det riktigt bra. Därför att killen som ska flytta ut snart var inne i lägenheten och gav mig nyckeln till internetet. Tänk att man kan vara så beroende av internet? Jag fick iaf tillgång till lite musik, facebook, min blogg och SVT play kanske ;) Så nu blir dagarna lite livligare och humöret steg något. Jag saknar min gamla klasskompisar. Att Jenebeck skulle ta över topplistan på snapchat var ju ganska otippat. Men en kamera på framsidan av mobilen kan göra mästerverk. Likaså jag. Nu ska jag trycka i mig resten av popcornpåsen, eller blir det halv 2 popcorn som Per skulle sakt?

Jag kan vara stark.

Pappa brukar alltid säga att om man har gått och väntat och längtat till en fest eller något evenemang så går det alltid för långt. Ofta stämmer detta väldigt bra därför att dem gångerna som man är som mest taggad på att festa blir det aldrig riktigt bra. Däremot när man gör något mer spontant så blir det ofta väldigt lyckat. Men i fredags så var det en sån där efterlängtad kväll. Det var nämligen Karl-Oscardagarna i Växjö i helgen. CO dagarna är kanske årets höjdpunkt i Växjö då alla ungdommar är nere på stan. Många dricker sin första öl eller sider som 15 åring. Förra årets CO blev en total katastrof, så berusad jag var då har jag aldrig någonsin varit och kommer förmodligen aldrig bli. Därför tänkte jag istället att ta det ganska lugnt detta året. Så blev det inte, klockan 21,50 ringde jag till min syster och bad om skjuts hem därför jag inte kunde gå hem själv. Hon skulle ju självklart också på fest så hon var ju inte körduglig direkt, och mina föräldrar ville jag inte ringa. När klockan var 23 så låg jag på en gunga i Ekabacken och ringde min kompis, grym som han är så kom han springades med en vattenflaska som var guld värd i det ögonblicket. "Kan berott på att jag spydde på vägen till gungan". Med vattenflaskan i den ena handen och mobilen i den andra så kunde jag mig sakta ta mig hemmåt. Jag vet inte exakt när men jag tror att jag var hemma lite över midnatt och kunde väldigt tyst och smidigt krypa ner i min säng.

Under lördagen gick jag i ide, endast några få hörde av mig under den dagen. Men konstigt nog mådde jag inte så dåligt. På kvällen satt jag återigen på min träningscykel och genomförde ett bra träningspass.

På söndagen hörde jag av min Norska kompis igen, hon mådde inte bra. Hon hade också festat och mådde ungefär som jag gjorde dagen innan. Men man mår alltid som man förtjänar dagen efter en fylla. Det är ju bara skit man stoppar i sig och skit får man tillbaka. Vill man ändra på det så är det upp till en själv att göra det. Konstigt är de där med alkoholen. Det är något som väldigt ofta disskuteras och väl är väl de. Men jo till en viss gräns så känner man ju sig gladare och roligare av alkoholen, men det är när gränsen överstigs som det inte blir roligt längre.

Under de senaste dagarna har jag varit väldigt fundersam och tänk mycket. Jag har varit glad, stark, nervös, besviken, arg, förväntansfull, orolig, ångestladdad och känsloladdad. Som ni förstår så har det snurrat mycket tankar i huvudet på både det förflutna, nuet och framtiden. Jag vet fortfarande inte om det är rätt beslut jag tar när jag flyttar på torsdag. Jag känner i alla fall någonstans att det ska bli kul, intressant och spännande att bo själv i en lägenhet. Jag har börjat acceptera min rumskompis även om jag inte träffat honom. Det ska även bli väldigt kul att få inreda lite själv för en gångs skull.

Under dagarna har jag även kollat på endel film och på film är alltid allting så bra. Det får mig att fundera ännu mer på vad man ska prioritera här i livet egentligen. Det bästa vore väl att kombinera allt man vill göra, men det är svårt. För de jag vill göra ligger ju utspritt över hela jorden och så vitt jag vet så kan man ju bara vara på ett ställe i taget.

Behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll

http://open.spotify.com/track/5rYvoJOJ0y8AYodTdf3Wxi

Detta är ännu en fantastiskt fin låt och just denna versionen var extremt bra.

Lyssna-blunda-dröm-lev

http://open.spotify.com/track/0YlUnqnC63U8hRGOkDDHie

Länge leve Spotify!

Jag är verkligen jättedålig på att säga hej då eller farväl eller vad fasen man nu säger när man lämnar någon. Det kvittar om man säger hej då för evigt eller bara för dagen. Oavsett tillfälle känner jag mig alltid lika dum när jag ska skiljas från någon. Jag vet inte varför, men kanske beror det på att jag inte har tagit farväl av så många så jag inte fått in någon vana.

Den ända gången som jag kände efteråt att det var ett bra farväl var när jag gjorde slut med min flickvän. Jag var väldigt nervös innan och trodde att hon skulle bli jätteledsen. Jag hatar verkligen att såra folk på det viset så jag var verkligen orolig över det. Men när vi tillslut pratade ut om det så tyckte hon likadant som jag. Jag vet inte hur hon kände sig efterråt, men det var som en stor lättnad. Dels för att vi hade gjort slut gjorde mig lättad men framför allt på sättet vi gjorde slut. Att ingen blev ledsen eller besviken kändes väldigt skönt så istället så kramades vi glada och sa,

Hej då! 

Johnny Clegg & Savuka – Dela

Dela är en väldigt fin låt som jag själv hörde för första gången när jag kollade på filmen Djungel Gorge för många år sedan. När jag sen hör låten på min kompis playlist på Spotify så mår man genast lite bättre. Jag tror inte det finns någon annan som lägger till just den låten på sin playlist. Kanske just för att min kompis påminner väldigt mycket om låten och melodin. Det är en glad och lycklig låt som påminner en om att bara leva livet utan bekymmer.

När jag hör låten så dyker det bara upp vackra bilder i huvudet. Jag skulle kunna vara i afrika och springa som aldrig förr. Bara springa med ett leende på läpparna tills jag inte orkar mer. Eller att bo tillsammans med någon, någonstans i världen utan ekonomiska bekymmer. 

Try to reach your dreams!

Detta inlägg förtjänar både tid och kärlek. #träning

Steve Prefontain var en amerikansk löpare som levde på mitten av 1900 talet. Han är ur mina ögon sett världens bästa juniorlöpare genom tiderna. Själv kan jag inte bevisa hur bra han egentligen va men av hans berömmelse att dömma så var han en fantastik löpare. Pre`s stora dröm var som många andras att vinna OS guld. 1972 i Munchen så hade Pre sin stor chans. Han var väldigt ung men en väldigt stor talang. Pre sprang alltid sina lopp i full fart från start, men inte i OS finalen på 5000m. Första kilometrarna gick väldigt långsamt vilket absolut inte gynnade Pre. Han var en så kallad "front runner" som alltid låg först från start. Så när Pre gick upp i ledning med 1600m kvar att springa så var det för sent. Den långe "förmodligen dopade" finnländare Lasse Viren var alldeles för stark på slutet och Pre knäckte sig själv på sista varvet. Pre sprang för guld inget annat gällde. Så när han på upploppet blir omsprungen av tre löpare och slutar fyra så blir han otroligt besviken. Trots att han avslutade den sista Milen på 4,00 så räckte inte det för att ta medalj. Efter ett par år så har han lagt loppet bakom sig och sikar på Montreol OS 1976. Men år 1975 då Pre är 24år och i bättre form än han någonsin varit så händer de som inte får hända. Pre dör i en bilolycka. Jag tror fortfarande att det är oklart exakt hur olyckan skedde men det man vet är att han hade alkohol i blodet.  

Pre verkade vara en fantastisk människa, publiken älskade hans offensiva löpning och tjejerna älskade hans charm. Det är en ev mina få förebilder trots att jag aldrig sett honom levande, inte ens på tv. Pre´s tränare Bill Bowerman jobbade undertiden han chochade med att tillverka träningskor. Detta slutade med ett skomärke kallat Nike. Ja Steve Prefontaine var den första idrottaren att bära ett par Nike skor.

Efter att Pre hade förlorat i Munchen så bestämde han sig för att ta tag i en egen tävling för att få revanch mot Viren. Viren ställde naturligvis inte upp, men tävlingen blev av och arrangeras än idag till minne av Steve Prefontain. Tävlingen heter Prefontain Classics och arrangeras varje år i Eugen Oregon där Steve studerade på universitetet. Löpare från hela världen kommer dit varje år för att tävla i olika grenar, men framför allt på distanser mellan 800 och 5000m. Tävlingen sponsras självklart av Nike.

När Pre skulle börja på univeristetet så var det över 40 olika skolor som sökte honom. Det var inte förrens Bill Bowerman, USA´s mest kända löparchoch skrev ett personligt prev till Pre som han bestämde sig för att gå i Oregon. Bowerman skrev i brevet att om Pre skulle gå i Oregon så lovade han att han skulle bli en av världens bästa löpare. Vill ni se mer om Pre, kolla på dokumentären Fire on the track eller ladda ner filmen Without Limits!   Detta är en bild på ett av Pre´s sista lopp i livet. Bakom honom springer hans kompis Frank Shorter. Det sista Pre sa till Frank innan han var att han skulle slå världsrekord på 5000m.

Rest in peace!