Jag känner mig som fjorton år igen när jag frågar mig själv, Hur vet man om man är kär? Finns det några speciella regler och exakta beteenden som kännetecknar att man är kär. Om man drömmer om en person, om man minns dess lukt, skratt och hur personnen beter sig mot andra människor. Eller om man kan ta ut sina känslor i form av styrka i några sekunder som sedan bara dör ut. Är det då sånna beteenden som kännetecknar för att man är kär? Eller är det kanske bara ett beteende som byggs upp av att man hela tiden vill ha någon att gå till och luta sig emot att känna att det hela tiden finns någon där, att man inte är ensam.

Kärlek vid första ögonkastet som man  alltid påminns om i filmer tror jag bara är påhitt, iaf tror jag det tills jag motbevisats av dess motsats. Nä jag tror det handlar om tid och bearbetning av mer än bara information som man får vid första ögonkastet. Men visst det kanske inte är svårare än att det bara säger klick direkt typ som magi? Det är inget som jag har upplevt i varje fall.

Drömmar är ju jävligt konstiga saker. Det är som om man bygger upp en värld av sina högsta önskningar men när man sedan vakanar så visas det vara raka motsatsen och man påminns om vad man har och inte har. Likaså med musik och film. Jag går ingenstans utan att lyssna på musik nu för tiden. Jag vet inte om det är för att minnas eller glömma för inget av det funkar. Nu låter det ju som att jag lever ett liv i depression och ständig tyngd i hjärtat. Riktigt så illa är det inte, jag mår oftast himla bra och får mig oftast fler goda skratt med mina kompisar om kvällarna. Det är bara det där med kärleken som förundar mig lite. Vad är det? Och hur vet man om man är kär?

Om man någon gång skulle komma över vad det egentligen handlar om, hur ska man då kunna kontrollra den, eller går inte det? Kärleken känns som min lärare skulle se det, som en individuell dynamisk systemteori.